Vedemaritten

Häst: Shadow

Klass: 40km clear round

 

Detta var min trejde tävling detta året och det var Shadows första tävling efter hans hovbensfraktur så det skulle bli våran comeback.

 

Samma dag som tävlingen var packade vi in det sista i transporten, lastade in Shadow och så begav vi oss iväg. Eftersom att tävlingen inte var så långt ifrån och tävlingen inte startade förens vid halv 11 så hade vi nästan sovmorgon. (Nästan ;)) Men i alla fall så gav vi oss iväg och när vi kom fram till tävlingsplatsen var det som en ny häst kom ut ur transporten, han var så jäkla pigg. Shadow som vanligtvis är en av de lugnaste hästarna i stallet kunde nu knappast gå normalt utan att skutta omkring jämte mig. Dock var det inte konstigt att han var som han var då han inte hade varit ute på tävlingsbanorna på 2½ år. Han lugnade dock ner sig efter ett tag och kunde dansa igenom förbesiktningen utan en mista notering.

 

Då var det sedan dags för start och vildhästen var tillbaka igen. Dock är det väldigt skönt med Shadow för att han är väldigt lätt att hantera uppe på ryggen och trots att han hade inställningen att rusa iväg och springa förbi alla hästarna lyssnade han ändå på mig så vi kunde hitta ett flyt.

 

Första slingan flöt på superbra och Shadow skötte sig galant hela tiden. Det som är så skönt med Shadow med är att han är så mycket lättare att pulsa ner än Peach så vi kunde nästan direkt gå in i vet.grinden. Även här dansade han igenom utan några som helst noteringar.  Så det var bara att bege sig ut på sista slingan.
 Oturligt nog hade vi nu inget sällskap av någon i början av denna slingan så nu var han inte lika pigg som innan utan han kände väl att det inte var så roligt att springa när man fick springa själv. Vi traskade i alla fall på i ett lagom tempo och kom tillslut ifatt några andra från klassen och kunde då få lite draghjälp och då blev han pigg igen.

 

Vi travade sedan över mållinjen och travade igenom besiktningen utan anmärning denna gången med så det slutade helt enkelt med att vi blev godkända och här kunde varken jag eller mamma hålla tillbaka tårarna. Det var nog nog den lyckligaste tävlingen jag varit med på och både jag och mamma var så oerhört glada över att han klarade det efter allt kämpande som vi har varit med om. Att vi för 2½ år sedan knappast trodde att han skulle gå att rädda till att nu klara en 4mils clear round. Det var en riktigt härlig känsla!